Att misslyckas och bli bättre

Som musiker och pedagog har jag har misslyckats många gånger. Jag har varit medelmåttig många gånger. Jag har lyckats några gånger.

När jag misslyckas, blir jag ledsen. Jag gråter. Ibland blir jag så generad att tänker att jag aldrig mer vill visa mitt ansikte i det sällskap som hört eller sett mig misslyckas. Men ju äldre jag blir, desto oftare tänker jag: vad kan jag förändra?

Jag kan öva mer till nästa gång.
Jag kan öva mer målmedvetet.
Jag kan fokusera på mina styrkor.
Jag kan skaffa mig ett ordentligt övningsutrymme.
Jag kan förbereda mig bättre nästa gång.

Ingen annan minns mina misslyckanden. Ingen hånskrattar åt mig eller tycker jag är pinsam. Många minns mina lyckade stunder och påminner mig om mina styrkor.

Om jag faller, har jag i alla fall gjort någonting. När jag gör någonting, börjar saker hända, bollen börjar rulla åt något håll. Jag lär mig om mig själv: vill jag fortsätta utvecklas eller vill jag upphöra? Jag tycker inte om att vara dålig på det jag gör. När jag misslyckas, har jag två valmöjligheter: att jobba mer på området eller att sluta. Ibland märker jag att jag gett mig in på saker som jag egentligen inte ska hålla på med. Det finns andra som är bättre på det, andra som brinner för det. Låt dem göra det. Men ibland sporrar nederlag mig till att jobba hårdare. Då vet jag att jag är på rätt spår.